bubbe

I morse när jag vaknade var det helt vitt ute. Det var också ett övernaturligt vitt ljus som man inte är van vid efter hösten djupsvarta beckmörker. Varje liten kristall reflekterar himlens ljus och blir bländande i sin skönhet.

Nu har det visserligen slutat att snöa men snön ligger ännu kvar på marken.



Även om jag inte gillar de här första gångerna när det snöar så är den första snön ändå magisk på nåt sätt. Egentligen är lika snöfall lika magiskt.

Det ser så stillsamt och är nästan utomjordiskt kontemplativt när man ser hur de mjuka, fluffigt ulliga och idag riktigt stora flingorna dalar ner mot marken i en stillsamt virvlande dans. De seglar mot sitt öde i den stora föreningen när de som slingor upphör att existera som individer och uppgår i den stora tillhörigheten snö. Visserligen är de fortfarande enskilda kristaller men dess betydelse är större i enheten snö än som egna kristaller.

Efter snöfallets överväldigande och bländande första grepp om min själ infinner sig den avgrundsdjupa gastkramande insikten om att vintern på ett ytterst påtagligt sätt gjort sitt intrång. Månader av kyla, snö och isande kalla vindar står inför dörren.

Då är det skönt att sluta in sig i sin varma och av stearinljus upplysta kokong och se fram mot advent, glögg, pepparkakor och julens alla glädjeämnen och fröjder.

Utan julen skulle nog vintern vara fullständigt outhärdlig...