bubbe

Ja så då har då Junilistan bestämt sig för att kandidera till riksdagen. Det var ju inte helt oväntat. Ett par äldre herrar som fått smak på makten och härligheten nöjer sig naturligtvis inte med att sitta i skymundan i Bryssel.

Det intressanta är ju vad de vill uppnå. Och där lär vi få vänta på svar. Deras strategi har ju hittills varit otydlighet och "vi röstar som vi vill" så att alla ska kunna känna igen sig och ingen ska uppleva att det finns nåt stötande i deras politik.

Med det läge som är just nu, med i stort sett jämnt skägg mellan blocken, har väljarna rätt att få svar på den grundläggande frågan, nämligen vilken regering de avser att stödja. I dagens läge när de skulle kunna bli tungan på vågen har Lundgren, Wohlin & Co en skyldighet att ge väljarna besked. Men det lär vi knappast få. Men jag tror dens trategin kommer att straffa sig. För svensken i gemen, när det verkligen gäller, så vill han/hon lägga sin röst på det regeringsalternativ man vill se.

Men är då Junilistan ett hot eller en möjlighet? Förvisso är Junilistan ett hot med de etablerade partierna och de etablerade strukturerna. Samtidigt ligger det en möjlighet i detta. Detta kan vara den vitamininjektion och den väckarklocka som behövs för att vi i de "gamla" partierna ska ta oss i kragen och vitalisera vårt politiska arbete och vitalisera formerna för demokratin.

Som socialdemokrat känns det också som om Junilistan kan vara en möjlighet, ur ett helt annat perspektiv. Jag tror nog att den största potentialen vad gäller röster finns på den borgerliga sidan. Det är där vilsenheten är störst i "De socialdemokratiska Moderaternas" kölvatten. Jag är övertygad om att det i en de tre övriga borgerliga partiernas partihögkvarter darras lite på manschetten. Ska nu ytterligare ett parti, som dessutom har samma framtoning som traditionellt borgerliga partier, slåss om marginalväljarna så riskerar något eller några partier att slås ut. Det är den bistra verkligheten.