Orolig för min mamma
Min mamma är riktigt dålig i vad man tror är någon form av reumatism. Hennes händer är enormt uppsvullna, fingrarna så stela att hon vissa dagar inte kan sträcka ut dem, hennes axlar värker så att hon knappt kan sova utan vaknar varje gång hon rör sig så att hon inte ligger kvar i den ställning hon hittade som smärtade minst. Hon har så ont i knäna att hon knappt tar sig upp ur sängen på morgonen, hon har jättesvårt att klä sig och att köra bil är inte alls att tänka på just nu.
Nu har hon fått en läkare som verkar bry sig och hon har också blivit remitterad till reumatologen på Sunderby sjukhus (som visst ska vara otroligt bra). Från början var hon förtvivlad eftersom hon inte kände att hon blev tagen på allvar. Så ska vården inte fungera. Bemötandefrågorna är bland det viktigaste inom vården eftersom patienten ska få uppleva att han eller hon bemöts med respekt.
Jag hör på min mamma att hon är orolig att hon inte ska få hjälp utan kanske ska få leva så här i fortsättningen. För min del är jag övertygad om att hon kommer att få den hjälp hon behöver. Men jag förstår hennes oro för att kanske inte kunna köra bil mer eller kanske hamna i rullstol, även om den kanske inte är befogad. Hon har ju trots allt bara varit så här dålig i en månads tid.