bubbe

Idag är jag så chockad att jag har svårt att samla tankarna. Jag fick idag veta att den person som varit min främsta mentor och mitt bollplank som nyvalt kommunalråd är oerhört svårt sjuk i cancer, och att tiden kvar räknas i dagar. Det känns bara så fruktansvärt orättvist och obegripligt. Det känns också så fruktansvärt att inte hinna få ta farväl, och inte hinna säga allt det man inte hann säga.

Det är i stunder som denna man frågar sig vad som är viktigast i livet, och om de prioriteringar man gör verkligen är de rätta.

Mycket av det man själv upplever som tungt förminskas i skenet av sådant här till petitesser. Då framstår annat som det viktigaste.