bubbe

När sista rösten är lagd så infinner sig en tomhet och en skand, redan innan programsignaturen hunnit tona ut. Nu är det ett helt år kvar till nästa gång, och all den förväntan och upprymdhet man känt under hela veckan försvinner.

Ja det känns nästan som när man var barn och julklapparna var öppnade. Man var glad, men ändå, nånstans djupt där inne, känslan av "Var det inte mer än så här?" 

Jag tänker naturligtvis på Eurovision Song Contest, som gick av stapeln i Kiev igår kväll. Det var rätt melodi som vann, och jag hade också satsat på oddset på den. Så jag borde bara vara glad. Men ändå finns den där, tomheten och saknaden.

Måste bara säga att showen var oerhört tråkig. Programledarna saknade fullständigt känsla och det mesta kändes segt. Var fanns känslan av det stora jubileumet?

Det är intressant att se hur olika resultatet var mellan semifinalen och finalen. Lettland som var med och slogs i toppen var i semifinalen bara fyra poäng från att åka ut ur hela tävlingen, och deras poäng från semin hade bararäckt till en fjortondeplats i finalen. Nu kom de femma. Israel som kom sjua i semin kom nu fyra i finalen. Trots allt är det ju samma länder som röstar.

Vi får tacka Danmark, Finland, Makedonien, Malta, Moldavien, Norge och Spanien för de poaäng vi fick av dem. Det var ju i alla fall en liten tröst.

Nog känns det allt lite nervöst att vi får kvala in nästa år. Då gäller det att ha en toppenlåt så vi inte åker ur. Det skulle vara förargligt om vi inte fick vara med i den stora finalen. En stor del av spänningen skulle då gå förlorad.

Bubbe