bubbe

Då var årets sommarledighet över och att tre veckor kan gå så fort fattar jag inte. Visserligen var det ju bara två veckor sammanhängande i och med att jag bröt semestern och gick in och jobbade en och en halv dag.

Det har i alla fall varit tre underbara veckor där jag fått chansen att umgås med människor som jag älskar och som betyder mycket för mig. Förstv dagarna i umeå tillsammans med Anna-Maria, Andreas och Tilde. Det var en fantastisk start på semestern eftersom man verkligen måste ta dagen som den kommer när man ska umgås med sex månader gammal baby. Då är det bara att coola ner och skippa stressen.

Sedan var det den underbara klassfesten, som jag faktiskt gruvade mig lite inför.. Men den är faktiskt en av sommarens absoluta höjdpunkter, och som jag kommer böra med mig djupt inom mig. Man har ju faktiskt delat väldigt lång tid med dessa människor och detta under en tid då man formas i stor utsträckning som människa. Det finns återseenden som var starkare än andra, och ett exempel är Madelaine. För även om vi haft en del kontakt under senare år så var det ändå en mäktig upplevelse att se hur hon blommat ut som människa. Det gjorde ett himla starkt intryck på mig!

Efter klassträffen bar det av till Göteborg och den veckan är sommarens absoluta höjdpunkt. Veckan tillsammans med Anders och dagarna tillsammans med Daniel var helt otroliga. De båda är människor som kommit in i mitt liv väldigt sent men som kommit att betyda oerhört mycket för mig. Jag är så tacksam att man får chansen att träffa sådana människor och att man dessutonm får förmånen att räkna in dem bland sina allra bästa vänner.

Att sedan avsluta veckan hos Fredrik, Micke, Jörgen och Bernd i Stockholm, med Pride på schemat är svårt att kunna beskriva utan att det låter som floskler. Visst är det kul, party, glitter och glamour men ändå färgas allt av ett stort allvar också. Det är när jag är här som jag verkligen inser vilket ansvar jag har som representant för människorna utanför storstäderna. Att få chansen att möta människor som uppskattar det man gör och som upplever att det gör skillnad. Det är en överväldigande känsla, men också litet ångestfylld. Jag känner förväntningarna och vet inte om jag kan uppfylla dem fullt ut. Att stå där på Homosossarnas lastbilsflak och höra människor ropa: "Heja Arjeplog" och "Heja Bubbe" känns overkligt men inte desto mindre skönt.

Jag kan inte nog poängtera att de varmaste minnena av min sommar är kopplade till mina vänner. Vad skulle jag vara utan er och var skulel jag få min kraft ifrån. Tack för att ni finns och för att ni gillar mig för den jag är och inte för vad jag gör. Ni gör mig till en bättre människa!

Ett bokslut över en ledighet är också en rad förväntningar som inte kunnat uppfyllas. Jag har inte haft tid att åka till Småland som jag verkligen ville, Jag har inte träffat Mattias, Anne-Marie och Fanny sedan midsommar. Inte tog jag mig utomlands heller, vilket jag gärna gjort med Kicki eller Maria. Men sånt är livet och som Anna Book sjöng: "Ge inte upp, det finns en morgondag!"