bubbe

Vill på det här sättet förmedla lite av känslan från Paraden.




















-)

Det här messet fick jag av Sofia på Facebook med anledning av Calle Norléns krönika:

Nu har jag läst krönikan, jag blir nästan tårögd av stolthelt över att känna dig. Kan du fatta vad du gör för alla stackare i Sverige som måste smyga med att de är gay?

Hoppas du orkar, jag tror att du behövs mer än du kan förstå själv.

Vi har varit i Italien över helgen, därför missade vi paraden och grande finale av Pride. Men vi har haft det bra vi också. :-)

Hej 'Bubbe',

kul att du gillade krönikan, jo det behöver nog regelbundet påminnas om att gayvärlden inte bara består av Peter Jöback och Eva Dahlgren.

Och det var mer än 30 år sen jag var i Arjeplog så det börjar kanske bli dags...:)

Ha det gott och lycka till i fortsättningen!

Calle

Eftersom krönikan inte fanns i Norrlandsupplagan så kommer den här:

Vad har jag gemensamt med en homo lastbilschaufför i Älvsbyn?

Tja, vi är båda homo.

Och norrlänningar.

Punkt.

Stockholmsperspektivet i media dominerar, inte minst bilden av gayvärlden. Alltför lätt kan man få för sig att den enbart består av vip-vimlare som när de inte sjunger i Melodifestivalen inreder varandras vindsvåningar på Östermalm

Eftersom det var så längesen jag själv lämnade Norrland behöver även jag påminnas om att homon utanför Stockholm inte nödvändigtvis bor i Barcelona eller New York.

Man kan också bo i Arjeplog.

Som Bengt-Urban Fransson.

Jag trängde mig in i en knökfull liten sal på Kulturhuset, som denna vecka kallas Pride House och håller seminarier och föreläsningar för festivalbesökare som vill ha mer än öl och gaydisco.

Vill Bengt-Urban Fransson dricka öl på gaydisco får han åka 23 mil till Piteå.

Om nu Piteå råkar ha en fest den månaden, vilket i så fall är tack vare oförtrutna kämpar som Mikael Holmgren. Han är ordförande i RFSL Ungdom Nord, världens geografiskt största gaydistrikt (från Dalarna och uppåt) som hålls vid liv av åtta eldsjälar.

  

Vi bortskämda nollåttor, som 365 kvällar om året kan springa ned och kindpussa likasinnade på nån bar, flämtade i den lilla hörsalen när Bengt-Urban och Mikael berättade om machokultur à la filmen Jägarna eller en vardag nedsmetad av nynazistiska klistermärken.

Det ska fan vara homo i glesbygd.

Ändå är de privilegierade på sina orter. Bengt-Urban är förvisso Arjeplogs enda (!) öppna homo, men också kommunalråd med kontaktnät och ekonomiska möjligheter att regelbundet åka ned till Stockholm och böga loss. Mikael har med sitt orädda utspel och utseende blivit lokalkändis i Piteå och därmed en social magnet.

För den isolerade lastbilschauffören i Älvsbyn återstår bara kontakter på nätet. Där han - eller hon - förmodligen varken vågar framträda med ansiktsbild eller eget namn.

Och själv klagade jag senast i går över att det är så jobbigt att välja mellan alla olika cocktailbjudningar och megafester.

Calle Norlén

Åh, idag är det den totala höjdpunkten, den optimala energikicken, ja helt enkelt PARADEN...

Ni som inte gått med i paaden, eller kanske tittat på den från åskådarplats, har svårt att föreställa sig hur det är. Och det är en helt annan sak att gå med i paraden än att se den från sidan. Känslan är obeskrivlig helt enkel. Det är som om du överskäljs av en osannolikt stor kärleksvåg från människorna som står lämgs paradvägen. Det är svårt beskriva det på något annat sätt.

Jag minns känslan från Europride 1998, och den går aldrig att återskapa helt. Allt var mindre då, rent verklighetsmässigt. Men min inre upplevelse kan aldrig bli större. Att STOLT få gå i paraden och uppleva detta samtidigt som jag levde i garderoben fick mig att ändra hela mitt liv. Jag åkte hem, kom ut som homosexuell, blev hel som människa och fick ETT NYTT OCH BÄTTRE LIV! Det är det bästa som hänt i mitt liv, och för någon som inte gått igenom processen kan det vara svårt att förstå känslan, och den är också svår att beskriva. Men den är mäktig.

Därför är Priden och Paraden så viktig för mig. Det är en otroligt stark årlig återupplevelse av hur mitt liv förändrats och en påminnelse om alla de som ännu inte tagit det steg eller är mogna eller vågar ta det steg som jag tog 1998. Att gå med i paraden är för mig nästan en själsligt orgastisk upplevelse. Kan inte hitta andra ord för känslan, helt enkelt.

Så befinner ni er i Stockholm. Missa inte paraden idag - den börjar kl 13 och utgår från Humlegården.

 Det här är nog bästa priden någonsin. Bortsett från den totalomvälvelse som förra Europriden i Stockholm1998 innebar i och med att den fick mig att komma ut som homosexuell. Men den Priden har varit den roligaste alla kategorier.

Det har jag att tacka alla härliga människor jag känner:-) Min kompis Henrik från Göteborg (tillfälligt utlokaliserad till Örebro) som jag umgåtts med dagligen, Birgitta Persson och Pernilla Lundqvist, som är nere på Priden för landstingets regionala beredning, Maria Stenberg och hennes Jan. Fredrik Lundh får jag inte heller glömma. Alla har ni satt guldkant på den här Priden.

Den totala höjdpunkten, förutom de seriösa delarna med seminarierna och de mediagrejer jag fått till, är SSU:s och Studentförbundets SingStar-tält bredvid vårt. Gissa om jag är hes. Men att få tävla mot, och ha roligt tillsammans med de här människorna jag tidigare nämnt plus en massa andra härliga riksdagsledamöter bl.a Magdalena Streijffert (Du har blivit en ny favorit för mig!!!), Kerstin Hagle, Caroline från Vingåker (hoppas bara jag inte blandar ihop namn nu). Ni är underbara!

Nu kan det kanske verka som om det bara är glam och oseriöst nöje, men det är inramningen till allt det viktiga som händer.

Förresten, Alexandra Einerstam... Dig får jag inte glömma. Dina insikter behövs! Du har helt rätt i dina analyser och ditt sätt att se på saker och ting. Som företrädare för vårt parti borde man , dvs de välbeställda uppdragsinnehavarna, fundera på hur man resonerar och agerar. Där har du en klar poäng i det du säger. Du vet vad jag menar!!! Därför behövs du verkligen, och jag förstår din frustration. Men jag brukar tänka så här: Om jag ger upp så lämnar jag spelfältet fritt. Vem ska då säga det som behöver sägas? Då brukar jag kunna få ny energi!!!

Alexandra är vår tältgeneral och gör ett fantastiskt arbete i den rollen. Men Alexandra är dessutom arkeolog. Försöker övertala henne att flytta till Arjeplog. Hon och hennes flickvän är båda utbildade arkeologer. Visst borde det vara något för Silvermuséet... Ska kolla med Ingela när jag kommer hem från Thailand.

Under ledning av Mark Levengood och med Lill Lindfors som co-host i andra delen så blev det en magisk kväll.

Så här såg kvällens "startfält" ut:

Del ett:
Velvet "Deja Vu"
Git Persson "Du förför mig"
Daniel Mitsigioannis "Pame"
Frida "Upp och hoppa"
Lotta Engberg "100%", Fyra Bugg och en CocaCola", "Vem e det du vill ha", "Juliette & Jonathan"
Velvet "Mi Amore"
Rongedal "Just a Minute"
Hugo & Nicole "Baby Baby" Belgien 1973
Tommy Nilsson "En dag"
Ola "Love In Stereo"
Greta & Malou "Åh, vilken sång"
Euroband "This is My Life"
Charlotte Perrelli "Hero" & "Take Me To Your Heaven"

Del två:
Petra Nielsen "Tango Tango"
Therese Andersson "When You Need Me"
Ann-Louise Hanson & Towa Carsson "Cést la vie"
Janne Lucas "Växeln Hallå"
Haakon Pedersen feat. Therese Andersson "Nattens drottning"
Linda Bengtzing "Hur svårt kan det va" & "Jag ljuger så bra"
AnneLie Rydé "Säg att du har ångrat dig"
Amina "C'est le dernier qui a parlé" Frankrike 1991
Sofia Källgren "Handen på hjärtat"
Måns Zelmerlöw "Cara Mia"
Lili & Susie "Okey, Okey" & "Oh Mama"
Sanna Nielsen "Empty Room" & "Vågar du, vågar jag"
Teach-In "Ding-a-dong" Holland 1975
Lena Philipsson "Kärleken är evig", "Dansa i neon" & "Det gör ont"
Dana International "Diva " & "Love Boy"