bubbe

Öppet brev till Pekka Kairento angående försäkringskassans förnyelse i Norrbotten

Har med stort intresse tagit del av ditt brev per den 2008-01-04 angående Försäkringskassans förnyelse i Norrbotten.

Jag kan väl inte direkt påstå att jag känner mig lugnad av de vackra orden kring den nya organisationen. Upplevelsen av er nya organisation kan väl lugnt sammanfattas i: "Det vore lika bra att ni tog ner skylten också!".

För sådan är såväl vår som medborgarnas upplevelse av den nya organisationen, åtminstone i Arjeplog. Jag kan tänka mig att situationen kan upplevas annorlunda på de orter som får ett lokalt försäkringscenter eller ett nationellt försäkringscenter, men för oss som inte ens får ett lokalkontor med fasta dagar man håller öppet så är situationen den att vi ifrågasätter om Försäkringskassan i realiteten överhuvudtaget kan sägas finnas närvarande på orten.

För personer som mig själv, som är vana vid dagens lösningar med internet- och telefonbaserade självbetjäningstjänster, kan den nya organisationen säkert fungera acceptabelt men för alla de som i dagsläget är i behov av en mänsklig service öga mot öga kommer situationen att bli ohållbar. Redan idag möter vi förtvivlade människor, framförallt äldre människor, som dragit sig i veckor för att uppsöka Försäkringskassan för att få hjälp med att fylla i blanketter eller få hjälp med sina ärenden och nu möts av en skylt att kontoret är stängt och en hänvisning till ett centralt telefonnummer. Hur tror du att den människan upplever er service, och framförallt hur upplever hon eller han att samhället bemöter dem?

Senast i förra veckan mötte jag en förtvivlad äldre dam som behövde hjälp med att fylla i en ansökan om bostadsbidrag. Självklart hittade vi en person i vår organisation som kunde hjälpa henne med detta. Detta trots att det inte ingår i kommunens uppdrag. Men när man står där inför henne kan man inte låta henne falla mellan stolarna utan hon måste få hjälp när hon nu samlat mod till sig för att besöka er.

Här kunde ju historien fått sitt slut och allt varit frid och fröjd. Hon hade ju fått hjälp. Visserligen utan att ni behövt lägga två strån i kors för att lösa hennes situation. Men det finns en fortsättning. Dagen efter så råkade två handläggare från Försäkringskassan vara på plats i Arjeplog och en av våra medarbetare passade då på att säga till dessa hur synd det var att vi inte visste att de skulle vara här dagen efter så att vi kunde ha låtit damen få veta det så att hon kunde ha besökt handläggarna för att få hjälp med att fylla i blanketten. Döm om vår förvåning när svaret blir ungefär: "Vi tar bara emot bokade besök och förresten är inte det en ärendetyp vi ska hantera. Vi ska inte hjälpa till med att fylla i några blanketter"

Min fråga blir helt enkelt: Hur ska denna dam då fått hjälp? Hon såg nämligen livrädd ut när jag sa att hon skulle få ringa Försäkringskassans centrala nummer. Och hade jag hänvisat henne till Internet så hade väl paniken brutit ut riktigt.

Och när sedan era handläggare säger att det inte ingår i uppgiften för lokalkontoren att bistå med hjälp vid ifyllande av era blanketter så måste ju frågan bli: Vem ska då hjälpa alla dem som inte vill/vågar använda sig av era telefon- eller Internetbaserade tjänster?

Eller kan det vara så att det ingår i uppdraget för lokalkontoren men att detta är otydligt för de som finns ute på golvet?

Förhoppningen är ju att det är det sista som gäller, och att allt beror på ett missförstånd. Men tyvärr Pekka så vågar jag inte tro det. Och det gör mig ytterst orolig. Det ska jag erkänna.

Så jag upprepar frågan: "Hur ska den gamla damen som jag mötte få hjälp?

Arjeplog 2008-01-22

Bengt-Urban Fransson

Kommunstyrelsens ordförande i Arjeplog