bubbe

1979 upptäckte jag Py Bäckman och hennes texter. Det året tävlade hon i Melodifestivalen med "Var det här bara början" och jag föll som en fura. Den här sången lyssnade jag ofta på när jag behövde uppmuntran förr. Nu vet jag tyvärr inte vart kassettbandet där jag har denna inspelad har tagit vägen. Och det grämer mig till max.

Men texten finns alltid inom mig...

Jag stod högst uppe på berget, stod och vinglade och njöt
Mitt emellan jord och himmel och ekade och tjöt
Jag var ett steg ifrån evigheten, om jag tagit den korta vägen ner
Och jag hisnande och stod stilla, för jag ville se mer

Jag såg dimman sakta falla,
Och jag skrek: ta inte slut
Inte slut hörs ekot skalla,
Och en sol gick upp och en dag blev till,
Som föddes ur dimman som solen förvandlat till guld

Och då satt jag mig ner, var de här bara början
Skulle det komma mer, mer, mer, fastän tiden stod still
Är det likadant jämt, jag går där nere i sörjan
Kanske jag inte ser, ser, ser, kanske jag inte vill

Och jag sprang ner för berget, jag var Akilles hack i häl
Jag tänkte örn, men var en kråka, och jag visste det väl
Jag var upprymd av ett under, lika vanligt som unikt
Att sova vaken är en blunder att säga allt är sig likt

För jag såg dimman sakta falla,
Och jag skrek: ta inte slut
Inte slut hörs ekot skalla,
Och en sol gick upp och en dag blev till,
Som föddes ur dimman som solen förvandlat till guld

Och då satt jag mig ner, var de här bara början
Skulle det komma mer, mer, mer, fastän tiden stod still
Är det likadant jämt, jag går där nere i sörjan
Kanske jag inte ser, ser, ser, kanske jag inte vill