bubbe

Tänk, det känns inte som om det skulle vara 20 år sedan jag var på 40års-ceremonin för högtidlighållandet av minnet av atombomben i Hiroshima. Det var en mäktig och overklig känsla att vara där och få höra överlevandes berättelser från den dagen och att stå precis under bombens epicentrum . Det kommer jag alltid bära med mig i mitt inre. Detstarkaste intrycket gjorde en man som på den tiden var skolpojke. Han berättade om sin vän, som när han förstod att han inte skulle överleva ryckte loss alla sina fingernaglar och bad sin vän ge dem till modern som bevis på att han inte var feg. Med vår kulturella refernsram är det svårt att förstå men mannen förklarade på ett så fint sätt hur detta var möjligt, och varför det var så viktigt för pojken att bevisa detta för modern. Den berättelsen glömmer jag aldrig!